Vargmötet

Jag har fått möta varg i vilt tillstånd för första gången. Jag måste säga att jag blev rätt vargbiten. Otroligt fascinerande djur! Efter att ha gått igenom de 182 bilder med varg jag fick med mig hem så ville jag göra något med dom, det började med att jag bestämde mig för att reda ut vilka de olika individerna var, sen ville jag berätta om upplevelsen. Resultatet tänkte jag presentera här i bild och text.

Se även: Björnkontakt första kvällen och Björnkontakt andra kvällen.

tre vargar retar en björn

Alfahonan närmast björnen ser rätt lugn ut medan hon kommenderar sin flock, sin familj.

Resan och möjligheterna

Vi var tre stycken lyckligt lottade som delade den här upplevelsen den magiska septemberkvällen. Vad som började som en regnig eftermiddag med trist ljus, slutade i en av de bästa kvällarna jag fått uppleva i naturen. Det var jag och min vän David från Sverige och Johnny från Finland. Vi hade gemensamt planerat en resa till östra Finland för att fota och uppleva björn. Johnny som hade varit här flera gånger förut gav bra tips och fixade med bokningarna, utan honom kan jag säga att vi förmodligen inte fått uppleva samma sak. Tack Johnny!

Johnny lämnar gömslet efter första natten.

 

Det fanns en viss förhoppning om att se varg eftersom det fanns två närliggande revir, men det var inte alls någon garanti då vargreviren är stora och det inte alls är varje natt man får se dom. Ägaren bekräftade dock att möjligheten fanns då det hade varit varg på åtelplatsen då och då, men den senaste veckan hade dom inte synts till. Mitt hopp släcktes väl lite där, så tur ska vi väl inte ha? Men ska sanningen fram så var det inte något jag funderade så mycket på just då. Nu var det björnfokus och det hade räckt gott. Varg fanns i periferin i mina fotoönskemål, kanske var det den största drömmen, men jag hade trott att vargen var något jag förmodligen aldrig skulle få se i vilt tillstånd i mitt liv.

Vi hoppar alltså direkt till den lyckliga natten, den andra natten i gömlset.

Vargarna gör entré.

Jag och min fotokompis och arbetskollega David som delade gömsle den här natten satt som bäst och njöt av solen som börjat gå ned. Med solen kom fotoljuset på de björnar som uppehöll sig vid åteln. Just nu var det otroligt vackert.

Vi hade sett att björnarna verkade lite oroliga under kvällen och Johnny som satt i ett gömsle brevid hade för tio minuter sedan skickat ett sms: "tycker björnarna är oroliga, tar fisk o går iväg hela tiden, kan det vara varg i närheten?"

Svaret på frågan kom snabbt: Ja det var det.

Jag tittar ut genom luckan till vänster och ser hur vargarna tyst glider ut ur skogen, sprider sig över myren och börjar irritera en björn. I ögonblicket hann jag aldrig reflektera över hur många det var, men senare kom vi fram till att dom var fem av de åtta som tillhör flocken, med alfahonan i spetsen. Jag trodde ett tag efter att ha kommit hem att även alfahanen varit med på grund av att det var två som urinerade med benet lyft, och enligt källor ska det bara vara alfaparet som får göra det. Det blev en väldig jakt på myren och jag var helt chockad. Vi hade kommit överens om att vi skulle skicka sms till varandra ifall någon av oss såg varg. Men mitt adrenalin rushade och devisen jag har när jag fotar i naturen lyder: "Se för fan till att få minst 1 bild innan du gör något annat". Så i den andan tog jag min första serie bilder någonsin på varg. 

 


Mina sex första bilder på varg i ordning


Mina sex första bilder på varg blev alltså sex bilder när varg och björn drabbar samman. Det kunde jag inte i min vildaste fantasi tro. Man kan se att jag flaxar vilt med kameran för att försöka få alla i bild, jag kan säga att det gick snabbt när det här skedde, det var över på några sekunder. Jag är glad att jag hann med några bilder även om dom inte är tekniskt fulländade, jag har till och med en del av linsen skymd av gömslets objektivgenomföring, syns uppe i vänster hörn. Oavsett tekniken är dessa sex bilder några jag alltid kommer ha en speciell relation till. Jag är förundrad att dom är så pass skarpa ändå.

När jag tagit dessa bilder skickade jag snabbt ett sms till andra gömslet som löd: "varg!!", mer tog jag mig inte tid att skriva. Sen var det tillbaks till kameran men när jag tittade ut genom gluggen sänkte sig besvikelsen. Kanske var det allt? Men jag var ändå glad och flinade säkert lite dummt till David vars kamera jag hört "klick-klick-klick-klick..." oavbrutet sen vargarna gjorde entré, säkert lät min också så. Vi var båda rätt förstummade. När jag ser något för första gången i naturen är inte det viktigaste att bilden blir kanon, utan snarare att dokumentera händelsen. Ibland har jag gjort det och inte fått fler chanser att ta en bild, och då är jag alltid väldigt glad att jag tog de där höftskotten som var nödvändiga.

Jag vände mig till en sidoglugg och tittade ut och såg snabbt att dom inte alls dragit vidare, utan dom smög i skogskanten och vattnade överallt. 

 

Alfahonan skvätter revir i utkanten på myren, första rutan kissar hon, sen sprätter hon runt jord över ett större område.

 

Jag kände mig så förundrad, det var som att dom ägde hela området med deras närvaro på något vis, dom var överallt och allas uppmärksamhet var på dom, även björnarnas. Vargflocken hade stenkoll på vad som hände kring dom. Det var inte många tillfällen jag fick ta en bild på flocken där inte åtminstone en av dom iakttog mig med sina sylvassa gula ögon och svartkantade öron. Det kändes inte som att dom tittade på gömslets gröna plywoodvägg utan snarare som att dom tittade in genom linsen rakt på mig, rakt in i kroppen, rakt in i själen. Det var där dom lämnade sitt avtryck som aldrig kommer blekna. 

Jag kan tänka mig in i hur det måste kännas för någon med ett starkt luktsinne som björnen när en flock vargar sprider ut sig tyst på myren och vattnar revirmarkeringar på det där viset, det börjar säkert lukta rejält skarpt och hotfullt. Överallt var man tittar ser man gula hotfulla ögon som smyger. 

 

Den andra tiken i flocken som smyger i myrkanten, gula vassa ögon, ena örat frammåt och andra riktat på mig och de karakteristiska ränderna i raggen. Full koll på omgivningen.

Jag samlar mig för mitt livs bilder.

Nu har jag skjutit av några bilder och samlar mig lite. Nu har jag chansen. Det är solnedgång, säkert minst en halvtimma riktigt fantastiskt fotoljus kvar. Nu ska jag ta mitt livs viktigaste och vackraste bilder, på det vildaste, skyggaste och vackraste djuret jag vet, jag känner mig stolt och privilegierad som får se detta, en känsla som nu några dagar efteråt ligger kvar lika starkt. 

Johnny i andra gömslet som varit här förr och även haft erfarenhet av vargmöten har skrivit ett sms: "var försiktiga nu, dom är här hela kvällen". Det gladde mig mycket, jag hoppades att det påståendet skulle hålla och jag skulle få se varg några timmar till. Jag kollar inställningarna på kameran. Manuell slutare och bländare för att vara extra snabb, testar exponeringen så det blir perfekt och sätter min mentala väckarklocka att prova ljuset om fem minuter igen, det ändras snabbt i solnedgången.

Genom sökaren ser jag att alfahonan och en hane är de enda som är kvar i skogskanten nu, jag kollar ut genom gluggarna och ser att de tre andra har sprungit bort mot andra sidan av myren. "Bra då syns dom från Johnnys gömsle också" tänker jag. Det vore så tråkigt om dom bara skulle uppehålla sig här där han har dålig möjlighet att få bilder. Men där dom är nu borde det gå bättre. Jag tar en bild när de två vargarna smyger genom skogen mot den björn de tidigare retat. De är på ca 50 meter från mitt ljudisolerade gömsle men direkt jag tagit första bilden stannar hanen för ett ögonblick upp och naglar mig mot väggen med sin blick.

vargar som avancerar

Alfahonan och en hane smyger genom skogen. Vad han ville säga mig med den blicken undrar jag fortfarande.

 

Vad kvällen lider

Efter detta följer ett antal intensiva timmar där ena stunden en vargflock om fem individer dominerar området och retas med björnarna medan dom tar för sig av maten, och andra stunden är lugnt och stilla med några björnar som lufsar runt utanför gömlset eller äter. Mörkret lägger sig och ISO höjs steg för steg medan slutartiderna ökar och bländaren öppnas. Vid ett tillfälle kommer en okänd björnhane mot matplatsen där en hona med tre ungar sitter och äter, hon blir vaksam och med sitt kluckande ljud skickar hon in ungarna i skogen. Det leder till en spännande upplevelse som jag berättar om i en annan liten historia om min upplevelse med björnarna.

 

vargen smyger i låg ställning 2

Varghane som smyger i det sista kvällsljuset

 

De sista bilderna med varg som motiv är tagna med iso 6400 och 1/10 sekund slutartid på bländare 2.8 med 200mm. Man kan ju tro att det inte ska bli något av värde, men jag var tvungen att försöka, det är nämligen en bild på björnhonan med tre ungar, precis innan hon jagar iväg den stora varghanen som sitter lugnt och trotsigt och observerar dom medan dom äter.

 

Björnhonan med sina tre ungar precis innan dom börjar hotfullt gå mot vargen.

 

Individerna

De fem individerna så gott som jag (tror mig) kunnat identifiera dom från mina bilder följer här nedan. Jag har gått igenom alla bilder och lusläst pälsen på vargarna. Kollat efter ansiktsdrag och hållning, grovlek på deras kroppar, färg och form. Jag har ju ingen vana av att känna igen den här typen av djur så det har varit svårt, och jag måste reservera mig för eventuella felaktigheter. Alfahonan är ju lätt att urskilja från de andra eftersom hon hade gul päls, men de övriga, särskilt hanarna var svåra att skilja åt.

Uppdatering: Eftersom att jag inte är någon expert och de personer jag kollat med inte känner att man kan avgöra om det är alfahanen eller inte som varit med i flocken så får det förbli osagt tills vidare. De kanske kan vara så att medan alfahanen är borta provocerar en av de yngre hanarna. Men det är också bara en av mina teorier.

 

Alfahonan i skimmrande kvällsljus, en pose och miljö värdig en ledare för en vargflock. Det här anser jag vara om inte den bästa, så åtminstone top 3 av bilderna jag fick med mig hem från resan.
alfahonan i skimmrande skogsmiljö
Hane nummer 1 i härligt tidigt kvällsljus, stor och stark.
vargporträtt i kvällsljus
Tik nummer 2 spanar mot solen. Hon var den oräddaste av vargarna och kom några gånger så nära som 10 meter.
vargporträtt i höstmiljö
Hane nummer 2 går sakta över gräsmyren, den här hanen höll sig på gott avstånd hela tiden. 
vargen går över gräsmyren
Hane nummer 3 plirar mot gömslet
vargporträtt i kvällsljus

 

 

Min inställning till åtelplatser

När jag bestämde mig för att åka till Finland för att sitta i gömsle vid åtel var det med blandade känslor. Jag åkte dit för att lära känna björnen, vara nära den och lära mig hur den beter sig för att kunna använda mig av det i naturen här hemma i Sverige. Framför allt för att känna mig lugnare vid ett eventuellt björnmöte. Men jag hade drabbats av åtelfotodiskussionen och trodde inte jag skulle tycka mina bilder var värda något för mig när jag kom hem. Redan efter första kvällen kände jag att min inställning till björnmöten i skogarna hemma hade förändrats, så målet var uppfyllt och jag kände mig ändå rätt nöjd med bildresultatet. Jag skulle säkert hitta någon bild jag ville visa, som hade själ. Min inställning till de här åtelplatserna hade också förändrats för gott. Det var inte alls som jag blint trodde.

 

Björnar som fantiserar.

 

Jag bestämde mig rätt snabbt för att jag bara skulle ta bilder som inte visade att det var en åtelplats, inte för att ljuga och säga att jag tagit dom i skogen hemma, men för att bilderna skulle bli vackra. Jag hymlar inte med att dessa bilder är tagna vid åtel, och ska sanningen fram, så spelar det mig ingen roll. Jag hade en inställning när jag åkte dit, jag har en helt annan när jag nu har kommit hem. När man fotar vid åtel fotar man vilda djur, som är där av fri vilja. Djuren vet inte att man är på plats och de beter sig på sitt vanliga manér. Det är alltså fullständigt på riktigt enligt mig, om björnen skulle få för sig att den ska in i mitt plywoodsjul, så kommer den komma in varese jag vill eller inte. 

Sådana här björnskådningsplatser blir slitna ganska snabbt, så vill man ta riktigt bra bilder blir det ändå en utmaning och man måste ha tur (eller rättare sagt göra sig sin tur med hjälp av tålamod), mycket måste klaffa. På många platser kring gömlsena var marken slå lerig och sliten att björnarna vadade knädjupt i lera.  Nu hade vi ju riktigt tur på den här resan och fick det här skådespelet på andra dagen, men jag har ingen förvillad verklighetssyn som trivialiserar händelsen. Jag tror inte heller att jag kommer få se något liknande en gång till inom överskådlig framtid. Det här kan ha varit en "once in a lifetime experience". Däremot kommer jag försöka, flera gånger.

När någon visar en bild på björn idag finns det några som säger saker i stil med "Ah, världens mest fotograferade björn" eller "Ah, har du också varit i finland" liknande trista kommentarer. Visst, det är inte så fantastiskt att se en björn som äter fisk i ett lerbad framför en sliten trädstam längre. Men åk dit och prova själv säger jag bara, kom sedan hem och säg mig att djuren inte är vilda och i sin naturliga miljö. Man ska komma ihåg att många av de beteendebilder som fotografer, författare eller skådare använder i sina böcker på dessa djur är tagna på liknande åtelplatser. Sen finns det ju mer och mindre komersiella åtelplatser, och de skulle säkert vara en helt annat sak också att se dessa djur från sitt eget gömsle i sin egen skog. Men det finns inget annat rimligt sätt att få se och ta bilder på det här sättet och på så här skygga djur inom en rimlig tidsram utan att bjuda djuren på mat.

 

Björnmamma med sina tre knoddar kommer fram ur skogen.

 

Det ju tråkigt för de som vigt sitt liv till det här, helt plötsligt börjar fler och fler åka på åtelplatserna och fota, fler har systemkameror och kan ta bättre bilder. Marknaden svämmar över och blir inte längre extraordinärt, det man gjort, ansträngningen är inte värd det längre. Var har jag hört det här förr? Jo i alla fotodebatter, oavsett motivkategori, som rör de nya billiga systemkamerorna och att fler och fler tror sig kunna fotografera. De bilder man får vänta på i månader i ett gömsle tar man första natten i de här gömslena, men de bilder man får vänta månader på i de här välbesökta åtelplatserna kanske man aldrig kunnat ta i ett vanligt gömsle. 

Det borde inte skapa tråkigheter tycker jag, utan utmana istället och ta de här riktigt bra bilderna som man skulle sett en gång var 10:e år i ett gömsle som inte var lika välbesökt. Man ska inte förringa deras ansträngning för det, Bertil Pettersons bild "vildmarkens son" är en björnbild helt utan dess like enligt mig, och den är inte ensam med sådan karaktär i hans böcker. Han skriver i boken "Sällsamma ögonblick i svensk natur" att han efter att ha spenderat 4-7 veckor i gömsle för att fotografera björn under 30 års tid våren 2005 vemodigt lämnade sitt björngömsle för sista gången, just på grund av att marknaden översvämmats av finsk/ryska björnar. Trots dessa finsk/ryska björnar har åtminstone jag köpt alla hans böcker och läst med stor förundran, efter 2005.

varg och sittande björn

Den orädda vargtiken som stirrar på en leds björnhane. Han har satt sig för att vänta ut vargarna.

 

 
 

Efter

Jag hoppas jag lyckats förmedla något av den känsla det var att uppleva det här, och även att ni som läst det tycker om bilderna. Jag hoppas fler får en möjlighet att uppleva ett sånt här fantastiskt möte. Skriv gärna ett inlägg i gästboken eller maila mig och berätta vad ni tyckte om artikeln som helhet eller bilderna. All feedback, alla kommentarer eller frågor uppskattas och är välkomna. Glöm inte att gilla relative PHOTO's sida på facebook för att få uppdateringar på nya berättelser och bilder.